Logotypdesign pizza

Det var sent på kvällen och någon knackade på dörren. Det var en märklig pojke: långa, fladdrande kläder, långt guldblont hår med ett litet skägg, ett gult band runt huvudet, smycken, sandaler med öppen tå... Mycket regelbundna ansiktsdrag. Vet du vad jag tänkte först? Det är Jesus Kristus, som har kommit för att leta efter lärjungar! Fast jag antar att Jesus skulle ha haft mörkt hår. Han bar nog inte heller några medaljonger, när jag tänker efter.

Hur som helst visade det sig att han var ute och reste med sin flickvän och att deras skåpbil hade gått sönder precis vid slutet av min uppfart. Jag var lite misstänksam till en början. Det kunde ha varit ett trick för att ta sig in i huset. Det kunde ha varit vem som helst. Men han hade ett så… ärligt ansikte att jag inte kunde låta bli att lita på honom. Kostym eller inte, jag tyckte om killen så fort jag fick syn på honom. Jag gick ner för att titta på skåpbilen, och den var otrolig! Helt målad med scener ur östlig mytologi. Gudar, demoner, dansande flickor, män i vagnar, soldater som förvandlades till fallande löv, en gammal man som undervisade barn under ett träd... Och den var så färgglad! Jag kan verkligen inte beskriva den. Man måste ha sett den.

Jag fick ännu en chock när jag träffade hans flickvän. Jag förstod varför hon inte hade följt med honom uppför uppfarten. Hon hette Celia. Hon var en vacker blond tjej, såg ut att vara ungefär femton men var nog sjutton, och såvitt jag kunde se redo att föda när som helst. Hon var en liten, spenslig tjej, bortsett från magen. Stora, blå ögon. Och du vet hur vissa gravida kvinnor nästan kan stråla av lycka och välbefinnande? Ja, hon var sån. Hon liksom... lyste upp insidan av den lilla skåpbilen med sitt eget inre ljus, om du förstår vad jag menar. Man kunde inte ta ögonen från henne. Det var som... en religiös upplevelse. Jag ville bara sitta där och stirra på henne. Det kändes som en sådan förmån att få vara i hennes närvaro...

Ursäkta, nu pratar jag i nattmössan. Pratar strunt. Hon var bara en tonårig blivande mamma. Det var därför de hade kommit tillbaka från Indien, visade det sig, men resan hade inte gått så smidigt som de hade hoppats, och ärligt talat började tiden rinna ut för dem. Hennes föräldrar bodde i Bath – de hade fortfarande ett par hundra mil kvar och vem som helst kunde se att de inte skulle hinna fram. Hon var inte i stånd att resa. Det fanns knappt plats att sitta på i baksätet på den där skåpbilen, den var proppfull med pärlor och väggbonader och snidat trä och smycken och kläder och Gud vet vad.

Ja, för att göra en lång historia kort, så lät jag dem inte gå. Jag tyckte att det minsta vi kunde göra var att låta dem använda Charlies rum i några dagar medan de fick ordning på sitt liv. Jag ville ringa det lokala sjukhuset och be dem stå i beredskap, men flickan ville inte veta av det. Hon sa att hon var tvungen att föda på marken, vänd i en viss riktning, medan någon sorts besvärjelser lästes upp... alla möjliga saker som det. Men det var vad hon ville, och det var hennes barn, så jag gjorde mitt bästa för att gå med på det. Jag sa att de kunde använda fältet på baksidan, men att vi förstås skulle behöva sätta upp någon sorts skydd. Pojken sa att det inte var något problem, att han kunde göra en tipi av tre träbitar och ett par gamla lakan. Tre träbitar och gamla lakan! Kan du föreställa dig det? Det såg faktiskt inte så illa ut när de hade gjort den. Jag var ganska imponerad. Tur att det var vår och vädret inte var så dåligt. Kan du föreställa dig att föda på marken i England på vintern?

Jag är rädd att Emily inte var särskilt förtjust i att ha dem i Charlies rum. Jag var tvungen att insistera... nästan be för flickans skull. Det förvånade mig. Det fick mig att se en sida av Emily som jag inte hade sett tidigare.

Ja, det verkar galet när man ser tillbaka på det nu, men allt gick faktiskt ganska bra, allt taget i beaktande. Jag lärde känna pojken ganska väl. Han pratade om kärlek och fred och icke-våld och allt det där som ungdomar brukade prata om på den tiden, och om det samhälle de hade levt i i Indien. Hur världen skulle förändras för alltid, inga fler krig eller grymhet eller utnyttjande eller privat ägande eller ägandebegär. Hur de trodde att det barn de skulle få tillsammans skulle bli ett av fröna. En källa från vilken denna underbara nya värld skulle växa fram.